Ensam
Det sägs att med hjälp av den moderna teknologin så kan människor kommunicera enklare och mer. Verkligheten är helt annorlunda. Vi har visserligen olika medier att kunna uttrycka oss men samtidigt kan vi bli nekade för hur vi verkligen är.
Familjer säras mer nu när vi kan flytta i princip var vi vill och kommunikationen kan hålla relationer till en viss typ av livslängd. Men sen tröttnar vissa. Vissa orkar inte hålla kontakt med människor som inte orkar vara aktivt eller så känner man att de som var ens vänner plötsligt tar andra steg och inkluderar en knappt till en hälsning. Det finns dom vänskap som vissa anser vara så starka och från en dag till en annan så bryts de, som om det vore lika skört som damm.
Nu är julen här, fylld med falska leenden, avundsjuka och tävlingsinriktning. Masskonsumtion blir en del av december då det ska pyntas, bakas och inhandlas. Vad säger plånboken vid januarimånad?
Vi köper visst kärlek till varandra, för idag så gills det inte att visa den äkta kärleken. Vad är äkta kärlek? Till en stor del, tid. Men tid är pengar, ju större och dyrare man ger, så förväntas det vara kvalitets tid. Men så är det inte och kommer aldrig vara.
Jag ligger och bloggar detta ensam inuti min etta, men anser inte att jag lever själv. Jag bor med en underbar och kärleksfull katt som är för tillfället dräktig. Vänner känns mer som ett ord än verklighet. Känner mig bortglömd av dem och av min bror. Han har agg och jag vet inte ens varför. Så jag söker tröst men finner ingen, och just nu så spelar det ingen roll om jag sitter ensam hemma och gråter, jag vet att ingen bryr sig egentligen. Jag står ändå upp, fast jag fylls med känslan av att vara helt allena, bortglömd och avskydd. Det finns de som tycker om mitt yttre skal i arbetsplatsen, men jag är tydligen sönder inuti. Att få veta att en stor del av mitt bortglömda barndom beror på att jag blev psykiskt skadad att hjärnan valde att glömma bort den tiden. Men känslorna finns kvar. Sorg, rädsla och hat. Detta kommer ut när jag är väldigt berusad, min känslobarriär öppnas och en flod av känslor tränger sig fram. Resultatet blir massgråt och ilska. Så jag dricker sällan och lagom. Jag gillar inte att visa mig svag och skör.
Jag tycker om att skriva här, då jag håller koll på hur många läsare jag har, så jag vet att ingen läser detta. På ett sätt känns det skönt, slipper press. Men ibland skulle det vara skönt med feedback.
