My world, My Rules

Jag grips av en känsla av ensamhet fast än jag är omringad av folk som jag älskar. En tomhet fyller mitt inre trots att jag vet att jag finns i andras hjärta. Försöker finna en skillnad på känslor och verklighet men finner bara en oro moln, fylld med mina gamla sorger. Där finner jag en trappa upp till skillnaden, skillnaden som ska visa mig vad jag borde lära känna, något jag har hoppat över. Vad kan jag ha översett? Vad har jag inte lagt märke till? Jag leds av en främmande hand som ger mig en viss tilltro att allt kommer gå bra, men inuti mig finns ovisshet, en del av hjärtat vill inte gå men mitt förnuft får mitt hjärta att tiga och försöka inse att det vi gör nu är bara bra. Men tårarna låter sig inte stoppas då mitt hjärta minns varför ensamheten har lagt rot i mitt inre. En kamp som verkar aldrig ta slut, vad ska man göra då man känner bara att man ska ge upp? Ett välbekant leende dyker upp och jag känner igen dig, men jag trodde att hjärtat hade glömt dig, glömt allt det jag trodde på, glömt det jag kände en dag. Kan det vara den välbekanta melodin som visslar runt omkring oss som frambringar melankoliska minnen? En spänd tystnad finns mellan oss och jag vill inte tala, jag vill inte visa vad jag känner. En snabb flykt skulle vara den bästa lösningen men mina fötter är fastkedjade, kan inte röra mig alls. Varför kan jag inte bara säga hur mycket du berör mig trots att du egentligen är ett gammalt minne från mitt förflutna? Varför finns det en liten bit kristall kvar i mitt hjärta som skaver mig varje gång jag hör ditt namn? Alla de åren som flög förbi, upplevelser vi delade, tid som vi spenderade med att samtala långt in i natten. Jag vill inte ha dig kvar i mitt liv, men jag kan inte skaka av dig från min matta så enkelt, kan inte sopa bort den lilla kristallen som gör sig påmind när hör en välbekant melodi. Jag vill blunda och försvinna in i mörkret av forna minne, måla över allt, glömma dig. Tar en rödfärgad pensel och målar nya minnen där du inte finns med, men trots den röda färgen så kan jag fortfarande se ditt ansikte. Ett skrik, ett rop, en förtvivlad gny. Vad ska jag ta mig till nu när jag kan inte ens måla över minnen, färger rinner bara ner, och det lilla jag trodde skulle vara målad över ser helt oberörd ut. En hammare, slå sönder allt... Med ett skrik tar jag upp hammaren och slår sönder allt, glassplitter dansar runt mig och långsamt så försvinner allt det jag vill inte minnas mer. Inget finns kvar, all glas finns på golvet och mina fötter blöder, jag glömde att jag är barfota. För varje rörelse så får jag mer glas in i fötterna. Kan inte skrika på hjälp, ingen hör mig. Gråten kommer tillbaka och jag ber att bli funnen. Jag gråter, blundar, skriker, längtar efter att få bort smärtan. Jag öppnar ögonen och finner mig själv på en äng fylld med smörblommor och liljor. Någon hörde mig, någon fann mig, någon kanske brydde sig.
Jag blev räddad...