My world, My Rules

Jag vet inte vem jag tänker på men jag försöker fokusera på verkligheten men på något sjukt sätt så glider jag in i känslornas värld där allt är fluffigt och suddigt. Jag vet inte vad som är verkligt och vad som är fiktivt. De små känslor som gror och vill växa men som inte finner vatten och jordfäste för att kunna ha djupa rötter. Där de fluffiga blågröna molnen får mig att sväva och känna mig viktlös. En varm känsla inombords får mig att le fast än jag vet att den varma känslan är en lögn som jag inte kan finna, en hemlighet som får mig att se suddigt bland alla de alternativ som jag borde välja men som jag inte vågar lita på. En falsk kärlekstro, en tro som ska få mig att vara lycklig sägs det, men jag vet inte om den är verklig eller om jag bara fortsätter att drömma. En längtan efter att kunna få dela en glädje som inte har börjat gro, en kärlek som inte har grund, en tro som inte finns. Jag försöker finna en utgång från denna galna värld men jag finner bara en sjö av oroliga våger som sköljer min sorg med jordgubbsaft. Jag vet inte ens varför jag försöker kämpa mot en fiktiv värld, men den känns mer verklig än själva livet så då blir fråga, är detta det jag har väntat på? Har jag funnit min inre återvändo? Istället för den mörka vrån som jag trodde jag tillhörde har jag funnit en ljus värld, fylld med färger och otroliga känslor. Jag vet inte varför jag känner mig så uppfylld då jag borde egentligen känna mig lika tom som en ihålig stubbe. Men jag finner dig plötsligt le mot mig, men jag känner inte igen dig, borde jag det? Borde jag veta vem du egentligen är. Lika snabbt försvinner du bland gula buskar av nostalgi, där jag försöker följa dig ner till källaren av min självförtroende och vet att där kommer jag finna min största fasa, men hittar istället en liten sprucken hjärta. Jag lyfter den och den tittar på mig. "Jag tror på dig" viskar den. "Jag vet att du kan". Har jag funnit min inre kall? Har jag funnt min inspiration? Jag blundar hårt och håller hjärtat mot bröstet och känner en stark vind av styrka som sveper mig till en strand av lycka. Jag håller kvar hjärtat och börjar trycka den inuti mig. "Jag ska läka dina sår" hör jag en mjuk röst viska runt mig rygg. "Jag ska få dig att älska dig själv". Jag grips av en omfamn som fyller min tomhet med en våg av lycka, en inre glädje som värmer mitt ansikte. Jag vill vända mig om men du håller mig så att jag känner mig orörlig, stilla, fast. Men jag vill inte att du släpper mig, aldrig mer, jag vill att du håller om mig för alltid så att jag känner mig trygg, säker, älskad. Jag vill inte vända mig om, för jag vet att om jag gör det så kanske du försvinner och lämnar mig naken bland vargarna, ensam bland taggbuskarna. Jag vill inte att du släpper mig, jag vill att du håller mig tills världens tid runnit iväg, tills universumet försvinner, tills jag har slutat andas. Håll om mig, värm mitt isiga hjärta som har hundra iskalla vintrar, som inte vill bli sårad. Men jag är otålig som alltid så kan jag inte vinna över min nyfikenhet och vände mig hastigt om, med en gnutta hopp att du kommer stå kvar, att du kommer le mot mig. Jag håller andan medan jag jag snurrar och det känns som om att hela marken snurrar med mig. Dina händer stoppar mig när du håller om mig och jag vågar öppna ögonen.
Jag fann dig...