My world, My Rules

Orginal titel: La decima Vittima (Det 10:e offret)

Regissör: Elio Petri

Land: Italien - Frankrike

Produktions år: 1965 (färg)

I rollerna: Marcello Mastroianni, Ursula Andress

Handling: I framtiden finns det en ny sport, att jaga människor, meninte vem som helst, då man får vara antingen jägaren eller offret. Reglerna är enkla, i slutändan kan bara en överleva och man vinner när den ena är död, och det spelar ingen roll om det är offret eller jägaren som dör. De som får delta vals slumpmässigt från av en maskin. Vi får följa framgångsrika Caroline Meredith, som ofta får vara offer och tycker om det då hon vill få sina jägare att tro att de kommer döda henne, men hon lyckas lista ut dem, och den framgångsrike Marcello Polletti, känd jägare som lever med sitt kändisskap och njuter av det. Men denna gång får Caroline vara jägaren och Marcello offret, dock vet han inte vem som kommer jagar honom. Trots det så är han helt säker på att han kommer överlista jägaren.

Vad jag tyckte om filmen:Intressant, alla dialoger är på italienska, även om de första scenerna ska utspela sig i New York, men jag tycker att det kan komma att finnas något liknande. Människan har ofta undrat hur det skulle vara att jaga eller bli jagad och samtidigt bli berömd. Om vi jagar efter en boll idag och kan bli superstjärnor, kommer mänskligheten kanske ändra uppfattning om sport? Kommer vi se den dagen då människorna inte längre vet vad som är ok eller ej? Trots det, så fann jag en viss sanning i hela filmen, dialogerna tråkade inte ut mig (tänk nu på att filmen var på italienska och jag hade ingen undertext (ok, jag kan fatta ganska mycket italienska, men inte SÅ mycket)). Det som överraskade mig mest var slutet, men jag kommer inte spoila det för er.

Betyg:3,4 av 5